Vad grisigt det känns

Fredagen var rätt annorlunda men ändå inte, efter att ha känt att jag inte fungerar riktigt som jag borde fick jag ta beslutet att gå ner i tid på praktiken. Det positiva var att arbetsgivaren hade tyckt det samma då jag ökade tiden, det var för snabbt.

Det har absolut inget med praktikplatsen eller arbetsuppgifterna jag älskar att vara där och alla är underbara mot mig men har man som jag gått hemma över ett år och sedan startat från halv tid i 2v tills att gå upp på heltid. Det gick för fort, jag funkade helt enkelt inte när jag kom hem.

Mycket nya intryck, folk omkring mig så hjärnan gick på högvarv. Jag har familj och ett liv som har tagit mycket av min tid med. Med tanke på att jag är en person som vill hjälpa andra så saker och ting fungerar, men bekostnaden blir av mig själv. Jag är bara glad att jag lärt mig något från förra resan, att dra i nödbromsen innan kollisionen med väggen.

Det sviniga är att jag vill så mycket och gör alltid mitt bästa i alla lägen så, det glöms oftast bort att även jag har en sjukdom fast jag inte klagar. Så nu en sak är säker det är min tid och mina villkor och ingen annan än jag bestämmer om mig och vad jag gör av just det Min Tid.